Den där körsången...
Det är någonting med körsång, jag kan inte riktigt förklara vad. Men när en låt förstärks med samstämmigt ylande får jag gåshud över hela kroppen. Jag har alltid tyckt om musik. När jag var liten inbillade jag mig att jag faktiskt kunde sjunga, men nu för tiden så tar jag inte ens ton när jag duschar. Desto roligare tycker jag att det är att yla med, riktigt högt och ordentligt, i de låtar som radion sprakar fram.
Men åter till körsången. Jag tror det var för 2 år sedan när jag var hemma hos föräldrarna över lucia. Pappa frågade om jag skulle följa med honom till jobbet och lyssna på luciatåget, och varför inte? Lite julstämmning är ju aldrig fel... När lucia och hennes tåg skred in i den mörklagda gympasalen reste sig håren på mina armar, jag fick lite svårt att andas och min underläpp började darra. Det var så fint, så stämningsfullt! Det var en riktig Aha-upplevelse (för övrigt ett vidrigt ord!)
Efter detta öppnades mina ögon och öron på nytt för körsångens underbara värld. Någon gång i höstas kom jag på att ALLA mina favoritlåtar har en maffig kör för att bygga upp låten, och så sent som för några dagar sen var det dags igen. Jag och Ällen tittade på filmen The garden state. En fantastisk film med lika fantastisk filmmusik. I en avgörande scen börjar en Simon&Garfunkel-låt tralla i bakgrunden. Direkt reser sig håren på mina armar och jag viskar till Ällen att "Detta är min favoritlåt med Simon&Garfunkel". Och sen slår det mig, jag blir full i skratt och sedan säger jag till Ällen "Å du, snart kommer körsången!" Och mycket riktigt, när filmkyssen blir ett faktum höjs volymen och kören får sjunga ut för full hals. Där satt jag i soffan, en torsdagkväll i juni, och var så tagen av en film med lite kör och en kyss, att minnet nog kommer stanna kvar i många år!
